Robert

Kap.1

Jag såg den framför mig. Den var så stor och tjock att jag trodde att det var en jätte. Men när den kom närmare såg det inte längre ut som en jätte utan nästan som pappa, och självklart hade jag rätt. Det var min pappa. Han gick i den mörka skogen alldeles ensam. Jag var där och tältade med mina kompisar. Klockan var 22:47 och pappa var ute så det måste vara något skumt med det här. Jag satt och funderade på varför han var i skogen nu, och han såg lite konstig ut när jag tängte efter. Bara inte han… nej det kan inte vara så… eller? Nej nu måste jag sova. Jag var nära att somna när jag plötsligt hörde ett ljud precis utanför tältet, men jag borde ha inbillat mig.

Jag hade antagligen somnat för jag vaknade av att mina kompisar pratade om att det skulle komma jättar och ta över världen en dag eller att världen skulle gå under men jag sa åt dom att sluta, för jag tyckte inte om när man prata om sådant i skogen, där alla jättar faktiskt bor. Jag berättade så klart om allt som hände igår kväll. De blev fundersamma över om jag hade talat sanning eller ljög. Jag tror att de trodde att jag ljög men de sa att dem trodde att jag talade sanning.

-      Du Robert, kommer du ihåg när vi gick på dagis och du ville leka att det kom en enhörning? sa Mia.

-      Va, nej det har jag väl aldrig sagt, svarade jag.

-      Jo det har du visst, sa Mia, men då börja Linus att skratta.

-      Hahahahahaha, gillar du enhörningar, skrattade Linus?!

Men det svarade inte jag på. Jag skulle just gå där ifrån när jag hörde stora kliv utanför tältet.

-      Hörde ni det där? sa jag till Mia och Linus.

-      Ja, sa de i kör, undra vad det var, sa Mia.

-      Ja, sa Linus vad var det?

-      Tänk om det var…

Kap.2

Vi hade precis gått hem och jag skulle be mamma om lite varm choklad.

-      Mamma kan jag få en kopp varm choklad? sa jag.

-      Okej då, men bara om jag får höra allt spännande som hände igår, svarade mamma.

-      Hm… okej då jag berättar, svarade jag.

-      Bra då går jag och fixar en kopp till dig då, sa mamma.

Eftersom mamma och pappa var skilda så kunde jag berätta om pappa för hon gillar ändå inte att prata med honom, så det kommer aldrig hända att hon ringer till honom.

Mamma hade kommit till vardagsrummet utan att jag märkte det.

-      Ska jag berätta nu? sa jag till mamma.

-      Ja, börja från början, sa mamma.

Jag berättade hela historien eller vad man ska säga mär jag hörde ett ljud.

-      Mamma vad var det? frågade jag.

-      Jag vet inte, svarade mamma med darrande röst.

-      Är det en jätte mamma? frågade jag. Jag var faktiskt lite rädd.

-      Det kan det vara, sa mamma.

Det var det också, vi såg foten utanför fönstret. Det såg ut som att den skulle böja sig ner…

Aaaaaaaaa! Vi skrek så jag trodde jag skulle tappa rösten men det gjorde jag inte, som tur var. Jätten böjde sig ner precis som jag trodde. Om inte vi skulle gömma oss skulle vi nog inte överleva längre, eller ja inte i detta hus i alla fall.

Kap.3

Jag trodde att det var en dröm men jag hade fel. Jag skulle gå till mamma men hon var… ja hon hade somnat in. Jag grät hela dagen och kunde knappt somna på natten. Det var på riktigt. Mamma var borta… borta för evigt och ännu mer.

Vad skulle jag göra, skulle jag ringa pappa eller kanske Linus och Mia? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter en stund bestämde jag mig för att ringa pappa och sms:a Linus och Mia.

-      Pappa, sa jag i telefon.

-      Robert är det verkligen du? svara pappa kvickt.

-      Ja, vem skulle det annars vara, sa jag.

-      Vad ville du då? svarade pappa.

-      Jo det är så att… det kom jättar till vårt hus, sa jag.

-      Och…, sa pappa.

-      Mamma… hon jag menar… hon är… död, sa jag och grät samtidigt.

-      Va, det var det enda som kom ur honom.

-      Mm, sa jag med gråt i rösten.

-      Ta det lugnt, sa han… jag kommer, vänta i tio minuter bara.

-      Skynda! Jag skrek åt honom så ledsen var jag.

-      Ska försöka så gott jag kan, svara pappa.

Pappa kom faktiskt bara på sju minuter. Nu knacka någon på dörren till huset. Jag sprang det fortaste jag kunde till dörren från mitt rum. För att öppna dörren så pappa kunde komma in för han har ingen nyckel till vår dörr. Jag öppnade dörren och skulle precis slänga mig i pappas famn när jag såg att det inte var pappa utan… den dumma gubben i huset bredvid. Jag stängde kvickt dörren. Vad ville han? Jag satte mig i soffan för att tänka lite. Hm?

Kap.4

Pappa kom inte så mycket senare än vad grann-gubben hade kommit. Jag började självklart att gråta när jag såg pappa och tänkte på mamma. Han hade tårar i ögonen och jag också. Tur att jag fortfarande har kontakt med honom. För om jag inte hade det så skulle jag inte ha någon att prata med. Pappa strök mitt korta svarta hår. Vi satte oss i soffan för att prata och lugna ner oss lite.

-      Pappa, sa jag men jag grät fortfarande mycket, du får aldrig dö.

-      Nej då gubben det är klart, svarade pappa.

-      Bra, sa jag.

Efter en stund knackade det på dörren igen. Pappa tänkte precis gå och öppna men jag stoppade honom i sista sekund.

-      Vänta, sa jag, det bor en dum gubbe här som inte gillar barn.

-      Va, sa pappa.

-      Ja han kom innan dig och jag trodde det var du så jag stängde dörren så fort jag kunde.

-      Haha ja det tror jag inte på, han är säkert hur snäll som helst bara vi är snälla tillbaka, svarade pappa.      Jag blev förvånad över att han sa så.

-      Men… han är inte snäll pappa, sa jag, han dödade min andra grannes hund en gång.

-      Men det var ju länge sen eller, svarade pappa då.

-      Ja men… sa jag, jag kunde inte få ur mig något annat.

Pappa hade rätt. Det var ju länge sen, men det kändes inte rätt. Jag menar tänk om han fortfarande dödade djur eller till och med människor. Pappa öppnade i alla fall, jag menar jag sa ju åt honom att inte öppna dörren. Jag hörde inte allt de sa men jag tyckte att jag hörde något med ”det skulle ju vara kul”. Jag fattade inte hur pappa kunde gå på det, han ljög säkert eller så pratade han sanning, men det tror jag inte. Hur som helst jag måste gå och sova. God natt!

Kap.5

Jag ville egentligen inte att det skulle hända med det gjorde det, hade jag verkligen rätt. Nu skulle det hända…

Neej, skrek jag så högt att pappa hörde.

-      Vad är det gubben, det var pappa som hade kommit in i mitt rum.

-      Pappa, sa jag, lever du?

-      Äm ja det har jag gjort i 45år nu, sa pappa.

Jag börja gråta jag visste inte om att jag hade drömt. Men som tur var så var det en dröm. Jag var tvungen att lugna ner mig. Jag gick till köket och gjorde en macka med ost på och varm choklad. Jag satte mig vid bordet och åt upp min macka och drack upp min varma choklad. Det var gott.

 Idag ska jag vara men Mia och Linus vi ska vara hemma hos Mia, det kommer att bli roligt. Jag vill gå ute i skogen, men jag är rädd att det ska komma jättar. För mamma hon blev väl… eller det kanske inte var några jättar tänk om det var grann-gubben eller rävvargarna. Det är rävar som har ett varg huvud och varg ben, resten är räv. De är ett av de farligaste djuret som vi har här i villastaden. Eftersom att vi bor så nära skogen, så är det ju faktiskt inte så konstigt. Jag hade blivit rädd om det hade kommit en sådan till vårt hus, speciellt när inte mamma är här… och kommer aldrig vara det igen… nej nu måste jag ta och tagga ner mig lite. Jag kanske borde säga till pappa hur jag känner, eller nej jag gör inte det, han skulle nog ändå inte bry sig. Jag hörde pappa prata med någon, men med vem det vet jag inte. Pappa frågade om han/hon ville komma över hit imorgon kväll, jag undrar vem det är.

De pratade länge men efter ett tag såg jag vem det var, eftersom att hon gick utanför mitt fönster. Det var ingen mindre än… Tanya hon som var vår granne innan Grann-Gubben, hon var inte så snäll jag menar, hon pratade inte med mamma när hon fanns, vilket hon inte gör nu.